Denna sörjan handlar om brustna hjärtan, inte trasiga hjärnor. Hur ska jag kunna läka mitt hjärta med hjälp av huvudet? Ni ber mig att stänga av, jag ber mig själv att förvränga, glömma & tränga bort sorgen. För att jag & alla andra har socialiserats till att sorg är ack&ve något fruktansvärt, skrämmande & onaturligt. Trots att det likt jävla förbannat finns runt omkring oss, inom oss, hela tiden. Ni vill att jag tar mitt pick&pack, går vidare & ignorerar att jag går i bitar inuti.
Men jag sörjer denna sörjan, jag sörjer att våra hjärtan brast, jag sörjer krossade drömmar & att vårt gemensamma, rutinmässiga, livsmönster som vi hade ihop i nästan 2 år, brutalt ryckts iväg, förstörts, ändrats & smulats sönder till damm
& jag sörjer att jag känner skuld för det.
Sen påpekar ni att det finns fler fiskar i havet, & min kapacitet jag har för att kunna hitta någon annan, att det går bättre nästa gång, & det är ju intellektuellt korrekt men i sammanhanget helt jävla irrelevant. För min hjärna är inte trasig, min gråt handlar om ett brustet hjärta, det finns ingen tröst i era välmenande men oavsiktligt kränkande ord, eftersom ni förringar min sorg, & att jag är helt jävla lost & förtvivlad. Mitt liv är en enda känslomässig berg&dalbana, mina sömnsvårigheter bränner hårt & jag gråter mig igenom nätter, sträcker mig efter någon som inte längre finns där, trots att jag ännu en gång behöver honom. & jag
kan inte äta. Denna sörjan handlar om brustna hjärtan, inte trasiga hjärnor. Om du sitter & läser detta just nu & ba: word! då är sannolikheten att du lider av ett brustet hjärta jävligt stor, & jag lider med dig & ditt brustna hjärta. Lider med dig därför att den sorgen du känner missförstås & försummas av varenda jävel i närheten av dig & inte fan förstår dom heller varför du gråter & har ett helvete med exakt allt just nu.
Jag sörjer denna sörjan, fatta de!??!
