Hårda ord på vårat svarta tivoli

Är nere i vääärldens jobbigaste svacka just nu. Jag känner hur allt glider mig ur händerna & jag tappar kontrollen helt, ännu en gång. Jag rasar i vikt & min nya diet heter svält & alkohol, ännu en gång. Jag saknar dig så hårt att livet känns meningslöst, så hårt att jag vill dö, ännu en gång. & det värsta av allt det här är att hela den hära självmordskarusellen som snurrar, redan har snurrat. Många gånger förr, under många år & för varje varv den snurrar så dör en bit av mitt "jag", & den snurrar hårdare, fortare, brutalare & smärtsammare för varje varv & hela jag snurrar bort i ett dimmigt virrvarr av vetskapen om att du snart lämnar mig föralltid.

Jag hänger kvar. I det som var och det som inte blev. Försöker ändra. Försöker förstå. Ett antal varför ekar i mitt inre. Lämnar anklagande spår. i lerig gyttja går jag runt i oförrätternas bitterhet & misslyckandenas skam. Jag har rätt. & jag vill ditt bästa. Men på mina villkor & på mitt sätt. Jag försöker styra & tygla med omtanken som täckmantel. Men ju mer jag försöker ändra i kärlekens namn desto starkare blev motståndet. & desto större blev avståndet. Jag släpper taget för jag vet inte allt.  Jag har inte alla lösningar.Jag har inga alls. Jag har. ingenting. & vetskapen om att jag är ensam, helt utan. slår mig hårt i ansiktet. Om någon, vem som helst, har ork till att lyssna på mitt deprimerande gnäll, torka mina kalla kinder på tårar & med mjuk röst säga: det blir bra, ge inte upp. & sen finnas där, som en klippa. Så skulle det uppskattas, deppvän efterlyses, innan denhära depplisan går under.